Vaknade imorse och min första tanke var att det ligger ingen Chapman nere i hallen nedanför trappan. Man fick alltid kliva över honom när man kommit ner till sista trappsteget. Sen fortsätter det likadant. Ingen Chapman med ut i stallet. Ingen morgonpromenad. Ingen som vi kan ge våra middagsrester till ikväll. Man märker nu hur mycket av ens rutiner som kretsade kring honom. Det kommer att ta ett tag innan det går över.
Annars har dagen mest bestått av brottningstävling. Vi har varit funktionärer hela dan på Knattekampen här i stan. Kanske det var bra att ha varit där idag för det har skingrat tankarna. Det är när man kommer hem som man påminns igen.
2 kommentarer:
Det kommer nog alltid finnas där är jag rädd , vissa hundar lämnar så tydliga spår efter sig , dom går liksom aldrig att få bort ! Elakt att säga men vissa hundar är bara en hund .. och efter ett tag är spåren efter den suddiga å otydliga ,,, men sen finns det vissa andra hundar så som Chapman som hade en otrolig personlighet och hans spår kommer alltid att vara väldigt tydliga oavsett om eller när det kommer en ny njuffe till dig, Min Älskade Molle var oxå en sån hund , och hans spår finns tydligt kvar här hos oss och det känns bara skönt idag <3 Ta hand om dig , Kram
Det finns där länge, den där känslan. Jag tycker inte om att gå ner i stallet längre, slutar alltid med att jag sätter mig på en halmbal och storgråter. Det är så tomt och så tyst och jag saknar den där stora lurviga halsen att bara slå armarna om och gosa. Pussa den där helt ljuvliga mulen som var så full av kärlek. Saknar Zimone så det skriker i hela hjärtat, ja nu gråter jag igen. Sorgen bleknar, men jag tror aldrig den går riktigt över. Tänker på dig! kram!
Skicka en kommentar